Den dunkla maran har lämnat mig Dagen gryr i öster Men ännu hemsöks jag utav Den gångna nattens röster Jag vandrar likt en vålnad fram Med tunga steg jag hasa Dock förråder mig min blick Som tydligt speglar fasa Varje natt är lika dan I kallsvett jag mig vrider Men kan ej komma undan från Den mara som mig rider Vart kan jag fly från något som Jag själv är boning åt Det finns ej lindring för min själ Ej hjälper skratt, ej gråt Jag är fast i skräckens klor Likt rovdjur dom mig klöser Jag lever stilla i vankelmod Tills döden mig förlöser