Barfrusna och ohöljda står människoöden
När all bjärt och ljummig sikt är förryckt
Frostpiskan viner över ängd och alla flöden
Med dess isande andedräkt följer en storm, tryggt

Istappars hägn ifrån fallets höga höjd
Skänker mig lä och uppfriskande ögonfröjd

Ett vasst tungomål skall med järnnätter trona
Naturelementen i seklers karga rapsodi
Stelnande sjöar får en blåfrusen krona
En snärtande urkraft har släppt kölden fri

Köldbarkens former blir bro till holmar och öar
Frostpiskan driver på dess verk allt medan det stillsamt snöar

Dimis befästs på blad efter blad
Stammar hårdnar och förgylls överallt
Och förlägger grenars gisslade myriad
Bortom eld och vatten, varmt och kallt

Piskrappen flyger över tallheden slät
Och bergsidans förborgade irrgångssalar
Belägger bäckars tigande ådernät
Utjämnat är allt, myr, skog och dalar