Jag ser mitt liv spelas upp på en duk gjord av aska
Musiken är ett oväsen som återspeglar stadens plågande skrik
Berättelsen handlar om en evig längtan, som snart skall tas vid
I ett totalt vakuum omges jag av maskar och jord, två meter ner under marken

På en enslig grusväg vandrar min vålnad, I suktan efter lycka
Kylan skär in I skeletett och raserar allt I dess väg
Stjärnorna har förevigt slocknat, och solen lär aldrig mer titta fram
Jag återvänder dit jag egentligen hör hemma, två meter ner under marken

I ett tillstånd vaknar jag, av ångest och depressioner
Någon läkan finns inte till, den utspolad I det tomma intet
Mitt huvud skriker och min kropp rycker till I detta hänsynslösa dunkla tillstånd
Men jag är medveten om att inatt blir min kropp äntligen fri!

Två meter ner under marken, jag är äntligen fri!