Lilla Sofie, hon lyser som en sol,
binder en krans av ängsblom och viol,
himlen lyser härligt blå när hon sakta hemåt går,
slår sig ned invid sin grind,
håller kransen mot sin kind

Då hörs en sång, då syns ett moln av damm,
en liten soldat marscherar vägen fram,
han har byxor med revär och han har ett stort gevär,
han marscherar så kavat,
en liten, stor soldat

Lilla Sofie, hon ropar hej på dej
Jag heter Sofie, kom hit och lek med mej
men soldaten svarar då
Nej, jag måste skynda på
jag ska bort till fjärran land
hela världen står i brand

Får jag gå med, jag lovar att va snäll
vi är väl tillbaks här innan det blir kväll
Men han svarar henne då
Det blir långt för dej att gå
stanna här min lilla vän
ty jag kommer snart igen

Dag blir till natt, och månader till år
och lilla Sofie, hon väntar varje vår
men den vind som drar mot nord
kan ge svar men har ej ord
kommer aldrig mer igen
Så hon väntar säkert än