Sent en kväll i sommartid
Allt är tyst och andas frid
Då smyger hon när ingen ser
Forsen viskar hennes namn
Där sitter han i månens sken
En speleman uppå en sten
Så vacker men med sorgsen blick
Han som aldrig någon fick
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans

I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land

Dansen går mot klippans kant
Farlig mark som stupar brant
och älven kräver sitt i natt
Hör den ropar hennes namn
Hon har inte en chans
Där hon virvlar runt i yrande dans

I en brusande älv
Sitter spelemannnen själv
Som en spelande gud
Väntar på sin vita brud
Men när ögonen fått färg
Utav vatten och av berg
Tar hon mot hans hand
Och hon lämnar för alltid land

Där i månskenets glans
Syns en älva i en yrande dans

I sin brusande älv
Sitter bäckamannen själv
Men hans vitklädde brud
Har nu tagits mot av gud
För när ögonen fick färg
Såsom vatten och som berg
Tog hon näckens hand
Och kom aldrig mer i land