Bort längtande vekhet ur sotiga bröst
Vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi har kött, vi ha brännvin till tröst
här är helg, djupt i skogarnas ro

Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind
här är lustigt i stockeldens gula ljus
som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd
och din panna är ljus som en sol.

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tugnt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och lungt
medan elden falnar och dör.