Ursprungsrösten sjunger sin självsäkra visa
Och blåser ut ljusspelet i askens skrud
Till en lövbädd där det så lämnas att förlisa
Medan sommardrömmar skingras mot fjärran longitud

Med ömmande kinder möter jag vinden
Som ömsom smeker och piskar mitt liv
Och blickar mot dess hjärtpunkt intill vygrinden
Horisonten, som komponeras av ett fjällmassiv

[CHORUS:]
Vindögat vänder sig mot havet
Som blåses sönder till ett diffust dis
Vindögat är födelsenavet
Bortom vågbergens skumvita paradis

Här föds du av luftströmmars omvandling
Med en blick som sargar molnens karavan
Likt en formlös ande som genomgår en förvandling
Från fridfull bris till rasande orkan

En ursinnig virvel blir skylinjens dekor
Den snärjer sjö och urtidshav
Och mässar som alt, sopran och starka tenor
I stormflodens förtrollande och hesa oktav

[CHORUS:]
Vindögat vänder sig mot havet
Som blåses sönder till ett diffust dis
Vindögat är födelsenavet
Bortom vågbergens skumvita paradis