Aldrig ur minnet bortskjuter jag väl
Ann-Katarin, den väna.
Hon gav mig mitt första sår i min själ,
hon gav mig skavsår på knäna.
Därtill hon skänkt mig sitt hjärta och allt,
och fast blyg som en konfirmand,
lärde hon ut alla knepen till mig,
och då fick jag blodad tand.
Om pistiller och bin talade Ann-Katarin,
men hon menade något helt annat.
Jag tror inte jag vill. Och hur ska det gå till?
Men vi kom dit vi kom lik förbannat.

Avhållsamheten är inte modern,
den alstrar onda safter.
Kärlekens möda är svaghetens värn
och Ann-Katarin hade krafter.
Hon bytte tavla när jag sköt till mål,
sköt jag ej bytte hon ändå.
Ja hon var en kvinna av rostfritt stål,
det lovar jag och svär jag på.
Ge mig kärlek, ge vin, sade Ann-Katarin,
ty det blir mig så tråkigt i längden.
Ganska skral min moral och min stig inte smal,
så jag slipper att trängas i mängden.

Skulle jag sjunga om hennes behag,
bleve jag panegyrisk.
Hon hade faktiskt magnetiska drag
och hennes gång var lyrisk.
Armar och barm utan lyte och vank
och resten var fin också,
så jag blev förälskad fastän jag var pank,
det lovar och svär jag på.
Du är skön, du är fin, sa jag till Ann-Katarin,
när jag ser dig får jag stora darren.
Vill du svärma ett tag? Säg ett ord blott och jag
går till pantbanken med gitarren.

Aldrig ur minnet bortskjuter jag väl
Ann-Katarin, den ljuva.
Hon gav mig mitt första sår i min själ,
hon spräckte den som en druva.
För hon gav mig korgen för en huligan
som hon spelade fyrhändigt med.
Hon har behandlat mig som själva fan,
dte kan jag ta på min ed.
Det finns penicillin, sade Ann-Katarin,
det ser inte så farligt ut.
Adios, far i frid, nu har jag inte tid
och förresten så är det slut.