Av tidens tand, hon har glömts bort
Upplöst av mossen, den våtsjuka marken
Där tornar opp, trädtoppars död
Av kall multnad bark, i en sumpmark som hatar

Jag blev dess gäst, kom hem som gast
Djupt ner försjunken i svärta och ångest
Skogars ändhållplats, naturens hämnd
Som tar den som aldrig skall komma hem igen

Ett ingenting, är nu mitt allt
Där skall jag sväva i bottenlös ävja

Hyisestä suon sydämestä kutsu kumpuavi
kasvotonna tuulessa kulkijal kuiskivi
Käy kanssain tanssihin henkien viimeiseen
Anna askeleen raskahan vajota iäisyyteen

Man sänkte den, som håller mig
Ett lövverk av maskar i mättande gyttja
I torv och bark, beständig dagg
I dimhöljda vassar bland urgamla björkar

Å ja e fylld, av evighet
I bottenlös ävja ja sväva, ja sväva
Jag blev dess gäst, kom hem som gast
På nytt född försjunken i bottenlös ävja

Ett ingenting, är nu mitt allt
Där skall jag sväva i bottenlös ävja