I nattens svartaste timma, hör jag kvinnans skrik
En röst full av vämjelse, förvrängd utav panik
Ute I den djupa skog, det är endast jag som hör
Det låter som (om) hon rosslar, det låter som (om) hon dör

I mina djupaste drömmar är mina jaktmarker vida
Min svarts sjel och mina dåd mången dröm rida
I mina djupaste drömmar, så hör jag kvinnans skrik
Jag ser mina fingrar grävande, förvandlar henne till ett lik

I gryningens timma, jag äntligen förstår
Att döden drabbar ärbar själ vartän jag går
I nattens svartaste timma, spelar någen mig ett spratt?
Jag undrar var mina ben skall föra mig inatt

Det är endast jag som hör
Det låter som (om) de rosslar, det låter som (om) de dör
Det är endast jag som hör
Hur traktens människor dör