Öppna porten och träd in i ett lanskap där djävulsvingar skuggar för solens alla veka strålar, där dystra stämmor från gammelskogens skygga gäster kväver liv till en obehaglig tystnad. Tiden har fastnat i sin egen olycka, visioner av en svår och mörk framtid klarnar, tunga moln från en blek horisont (drar in vid skymmingstid), fäller dess tårar över min börda.
Över öderfjällets dolda toppar strövar en ensam själ sa kall och grå, så vilsen så dyster att livet i dess närhet sakta dör bort. För de dödas träd har slagit rot in mot våra kalla hjärtan slagit våra subbeb ur bruk, slingrat sig runt vara skora halsar for att sedan dra at for vart liv som fods. Konturer av svarta sjalar foljer vindens lungna tag, de gar igen, de ar fast i sin egen sorg.
Över ytan forenas de var natt med den lockande dimman, dansar hadikst med blicken vand fran Gud. Med klagorop de lockar till sig den arme. Avundas de levande och de liv dom mot deras vilja lamnat. I varulsvals bi alla i blindo skall dansa ned i djupet.