Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hygler och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som förtrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skönjes nu ute kvällningens fång
Och trånande sjunger en snärjande sång

Själasutten
Ditt tunga sinne lömskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fördärv
Själasutten
Ditt arma blod för huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv

På skogens rese färdes de vildsköna rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glödande kol
Och fördärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt förslavade namn
Men fjättrad du står i skogfruns giriga famn
Hon var den vackraste mö som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans

Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dövelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig förgått