"Det var höst och i fjället hörde man ulvens jämmer eka
mellan de gråmulna klipporna
Där många nordmän kämpat för sina liv
Och i horisonten, låg solen vid skuggan.
Jag stod på bergskammen och skådade ner mot den trolska dimman
Den kom svepande uppåt och förde med sig så dystra vindar
Det var då, när skymning gick över till mörker, som jag såg det urgamla bergatrollet
sitta på sin fjälltron och vässa sina grova naglar.
Trollet som tar de svaga liven..."

Mäktig äro trollmånens väg mot evighetens näste
Den sorgedalen genom granskog bryter den sig fram
Månen lyser så dyster och mörk, förstenar svaga själar
I fjället, bergatrollets slott, vaknar ur sin sömn

Trollet sitter lugnt på sin tron och bär på sinnesfriden
Hans --- skola växa upp och sedan ruttna ner
Månen lyser så dyster och mörk, nu blåser höstkalla vindar
I fjället, bergatrollets slott, visar sin verkliga kraft
Hej!

Skuggor som fått --- förseglar dig in i fjället
När hammarnatten som förs ut förför han nya liv
Månen lyser så dyster och mörk, en färd bland stock och stenar
I fjället, bergatrollets slott, kräver nu ett blot

Dova toner från ett horn strömmar ner ifrån tronen
När daggen faller, solen gått ner så tar de dig in i dröm
Månen lyser så dyster och mörk, mot offerkällan det bär
I fjället, bergatrollets slott, tjänar dödas själ
Hej!