Vi tänkte att förljuva det sista livets slut,
Liksom att komma längre, än Herren stakat ut.
Vi reste ifrån Sverige med något övermod,
Vi kände ej det öde därute förestod.

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut.
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.

Det talas och det skrytes: "Här skall ni må så väl,
Här skall er intet fattas till kropp ej heller själ".
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var,
När hungern börjar komma, som ej ens livet spar.

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut.
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.

Och när vi hade seglat en vecka eller två,
Ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå;
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå.
Det var en gruvlig plåga för stora och för små.

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut.
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.

En fader måste bära sitt barn på däck till slut,
Och det från skeppet kasta i vida havet ut.
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt.
Ty döden genast klappade på fadershjärtat slut.

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut.
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.

Nej vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.