Se de mäktiga moln
Vilkas fjärran höga toppar
Stolta, skimmrande resa sig
Vita som vit snö
Lugna glida de fram
För att slutligen lugnt dö
Sakta lösande sig
I en skur av svala droppar

Majestätiska moln
Genom livet, genom döden
Gå de leende fram
I en strålande sols sken
Utan skymmrande oro
I eter så klart ren
Gå med storstilat
Stilla förakt för sina öden

Vore mig det förunnat
Att högtidsstolt som dessa
Kunna lufta mig upp
Dit ej världarnas jakt når
Och hur vredgat omkring mig
Än stormarnas brus går
Bära solskimrets
Gyllene krans omkring min hjässa