under en blodrod himmel
pa ett berg bortom skog,
spejar hoken over vidderna
vaksamt och stilla.

trummor hors i fjarran
som ekon av en forgangen tid,
da elden harjade i skogar och hem,
da ljuset forpestade varat liv

fagelsangen har tystnat,
backen star nastan stilla,
hoken hojer sina vingar,
dagen gar mot sitt slut.

korp och hok cirklar tillsammans,
an en gang enade i skyn,
ulv, manniska och troll,
skarvor av ett annat liv.

stalkladda hovar trampar i vantan,
sparkar upp grus och damm.
for alltid, for evigt
deras dag har tvinat till stoft.

i morka vindars skepnad,
som ett svart regn faller,
vater vi deras kroppar,
dranker dem i morkrets namn.

under en blodrod mane,
pa berg bortom skog,
ljuset har nu tvinat,
morkret tar antligen vid.

med ansiktet i ett vridet grin,
som ljusets bane fardas vi.
stridsropen ekar i skogar och berg,
stalets sang dranker blodig jord...