Men du, du är skön som livet,
en dikt nån skrivit, så kärleksfull.
Den sången hörs ibland,
rör sig från sagans land, en sång om oss,
och den skrevs för vår skull.
Vår tid, var som juni-kvällen,
som ett smultronställe, i kärt förvar.
Du var så vacker, så, någon jag tänkte på,
vi var nåt helt, som jag önskar fanns kvar.
Nu vaknar blommor på en äng,
som någon drömt om för längesen,
någon har vilat mot en stenmur,
som nu ger mig stöd.
Någon har suttit här nånstans,
och varit glad för allting var hans.
Någon har gråtit av förtvivlan,
kärleken var död.
Sjungit i sin nöd, det ger mig tröst.
Ännu.
Så spröd, dom den dröm man glömmer,
är den sång jag gömmer, uti min själ.
Den skapar bilden en, en gång för längesedan,
en sång om oss, och den skrevs för vår skull.
Det finns en stig uti min skog,
där nån gick först som kanske förstod,
någon som älskade att leva,
fast för längesen,
någon har vilat här nånstans,
och varit glad för allting var hans,
någon har gråtit av förtvivlan, kärleken var död,
sjungit i sin nöd, det ger mig tröst.
Ännu.
Vår tid, var som juni-kvällen,
som ett smultronställe, i kärt förvar.
Du var så vacker så, någon jag tänkte på,
vi var nåt helt, som jag önskar fanns kvar.
För du, du är skön som livet,
en dikt nån skrivit, så kärleksfull.
Den sången hörs ibland,
rör sig från sagans land, en sång om oss,
och den skrevs för vår skull.
Mhmm.