Mitt hat har aldrig varit såhär starkt
Inte heller har min sorg varit så tydlig
Långt där nere i fördärvets tempel
Frodades jag i min ensamhet

Likt en sten i vatten sjönk jag
Allt längre ner i det iskalla vattnet
Jag tyckte mig aldrig se någon botten
Ständigt sjunkandes allt längre ner

Här nere i djupet finns inget ljus
Inte heller finns någon värme
Ingen stjärna lyser längre klart
Och här finns ingen vägledande eld

Knivens ilskna dans över kall och stel hud
Dränerar blodet, den sista droppen utav liv
Det som du väljer att kalla för livsglädje
Har marorna rövat ifrån mig i dem mörkaste nätter

Sakta tynar jag bort
För att sedan glömmas
Ännu en oristad gravsten skall nu resas
Och med tiden täckas av död vegetation